emmylundbergs!

ONE GRAIN OF SAND

När blev allt såhär. Jag ha glömt hur jag får mitt hjärta att slå, utan dig. Jag vet inte när det blev såhär men jag vill inte detta, antingen vill jag mer eller mindre, men inte såhär. Ni får mig glömma omvärlden och leva i en egen värld. Jag vet verkligen inte om det är bra eller dåligt men nu,utan er, börjar jag inse vad som händer omkring mig och jag gillar det inte..  Först nu iser jag hur långt bort om räddning jag är och hur fucked up mitt huvud är. Det är först nu jag inser att jag behöver, jag vill, jag kräver, något. Men det känns som om jag skulle vara själv, helt själv, så skulle jag aldrig kunna något.Jag tror att jag på något sätt alltid levt för alla andra, jag är en person som lätt blir beroende av en annan människa vilket leder till att jag ofta offrar allt jag har för sånna personer, jag vill ge allt jag har för jag hoppas på att jag får någoting tillbaka. Men det känns som om att oftast så blir det inte så utan i slutändan jag står där tom utan någon som kan få mig hel. Jag vet inte heller hur jag skulle kunna få mig själv hel. Så jag går runt och är tom tills jag hittar något som kan få mig hel, om det bara är för en stund eller under en något längre period, men det är bättre än att vara tom hela tiden. Det är därför jag är så tacksam och glad för vännerna jag har för jag vet aldrig när det är dags att bli tom igen och det får mig att uppskatta varje person mer än vad "vanliga människor" gör. Varje liten person som får mig le eller skratta är en del till att jag kan känna mig något mindre tom. Men missförstå mig inte, jag mår bra och är glad. Jag vill bara att ni ska förstå hur mycket ni betyder för mig. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas